Källa: Unionen.se

Det är allt för sällan vi hör nyheter om att svenska företag flyttar hem sin tillverkning. Sedan 60-talet, har 100 000-tals tillverkningsjobb flyttat utomlands för att få lägre tillverkningskostnader.

Varför har svenska politiker med stöd av folket, höjt skatter på företag till en sådan grad att det inte längre är ett alternativ att tillverka i Sverige? Sverige har en skattepolitik, som förefaller innebära att svenska politiker, inte verkar ha förstått att svenska företag konkurrerar med övriga världen om arbetstillfällen.

Från 60-talet fram till 2006 har Socialdemokraterna höjt arbetsgivaravgiften för varje företag som gått i konkurs eller tvingats utomlands, för att täcka de ökade kostnaderna för arbetslöshet. Från 2% till 32,42%. Detta har givit ännu högre kostnader för företagen och tvingat dem utomlands eller i konkurs. Socialdemokratisk politik är det mest förödande som någonsin hänt svensk tillverkning, och den verkligen anledningen bakom Sveriges höga arbetslöshet. Svenska företag straffas av staten för att de vill nyanställa och expandera sin verksamhet. Vi i Liberala Partiet vill sänka arbetsgivaravgiften till nivåer då svensk arbetsintensiv tillverkning verkligen kan konkurrera internationellt.

Ivanhoe AB är ett litet textilföretag som nu kommer att flytta tillbaka sin tillverkning till Sverige. Detta för att man har en helt annan kontroll och kan lösa problem mer effektivt, när man har tillverkning närmare huvudkontor och slutkonsument. Men detta är också något som alltid måste avvägas mot kostnader. Ju lägre kostnaden är för att tillverka i Sverige, desto fler företag kommer att flytta hem sin tillverkning till Sverige.

Lucy Macdonald är Chefsinvesterare på RCM. Vi kunde tidigare i veckan höra henne på radiokanalen Bloomberg säga, att det absolut bästa sättet att sänka arbetslösheten, är genom att sänka skatterna på företagande.

Alliansen har under sina 6 år vid makten sänkt arbetsgivaravgiften med obetydliga 1 %, istället har Alliansen, precis som Socialdemokraterna före dem, ägnat sig på heltid på att hitta på konstgjorda jobb som jobbcoacher, arbetsförmedlare och olika sysselsättningsprogram som inte behövs.

Samtidigt som både Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna säger sig värna om miljön, för de en politik som tvingar företag att tillverka i Kina och frakta hit varorna, på miljöförstörande oljedrivna fartyg.

Vi i Liberala partiet vill skapa ett samhälle där människor får riktiga jobb, inte sådana som är påhittade av staten och kostar skattepengar. Genom att sänka skatten på arbete och därmed få in mer skattepengar och få fler svenskar i arbete vill vi göra Sverige till det konkurrenskraftiga tillverkningsland vi en gång var, innan Socialdemokraterna tvingade svenska företag utomlands.

Inför valet 2014 har du ett val. Vill du fortsätta på en väg där både Alliansen och Socialdemokraterna beskattar de Svenska företagen, till den grad att de inte kan konkurrera med andra länder, och inte har råd att anställa och ha tillverkning i Sverige. Eller vill du skapa ett Sverige med låg arbetslöshet, där människor arbetar på riktiga jobb som efterfrågas av våra företag. Ett Sverige där dina skattepengar inte går till påhittade statliga jobb.

Liberala partiet är det enda parti i Sverige som vet att företag skapar jobb, inte staten, men för det måste vi ge företagen rätt förutsättningar. Efter 6 år av tomma löften från Moderaterna har jag bytt till ett parti som verkligen förespråkar en politik, som ger företagen rätt förutsättningar i den globala konkurrensen. Alliansen har ingen arbetslinje, de har en arbetsmotivationslinje, och det är verkligen inte samma sak när det inte finns arbeten att söka.

Liberala partiet, vi gör Sverige konkurrenskraftigt!

[Korrigerat "...sänkt skatten på arbete med obetydliga 1 %" till "...sänkt arbetsgivaravgiften med obetydliga 1%"]

Manifestation Earth Hours logotyp

Just nu pågår det globala eventet Earth Hour, där hela världen uppmanas att släcka ner i en timme för att visa att vi måste gå till aktion för att förhindra klimatförändringarna (som man numera kallar det som  tidigare var global uppvärmning).

Som skeptisk till idén att klimatförändringar skulle vara orsakade av människan så har jag inte så mycket till övers för den här typen av manifestationer. För att inte tala om symboliken – vi ska implicit skämmas för att vi lärt oss kontrollera elektriciteten, en av de upptäckter som haft allra mest betydelse för mänsklighetens välstånd, livslängd och tekniska utveckling. Skulle mänskligheten få det lite sämre blir den här världen bättre att leva i, tycks de mena.

Missförstå mig inte, jag tycker det är viktigt att vårda naturen och vår miljö, men för att göra det behöver vi inte förneka oss själva och vad vi uppnått.

Vissa kritiker till Earth Hour har bestämt att under denna timme ska istället varenda lampa i hemmet vara tänd, som en hyllning till våra fantastiska framsteg.
Jag väljer istället att känna tacksamhet för alla de människor som lagt ner sin tid, flit och intelligens till att ständigt förbättra den värld jag bor i.

Så, nu ser vi till att hylla mänsklighetens framsteg och struntar i den här fåniga manifestationen!

]]> http://blogg.liberalapartiet.se/2012/03/31/hylla-framsteg-inte-bakatstravande/feed/ 4 http://blogg.liberalapartiet.se/2012/03/25/bensinskatt-har-ingen-effekt/ http://blogg.liberalapartiet.se/2012/03/25/bensinskatt-har-ingen-effekt/#comments Sun, 25 Mar 2012 10:51:21 +0000 Mattias Ternehall http://blogg.liberalapartiet.se/?p=1122

“Höjda koldioxidskatter är i allmänhet det mest kostnadseffektiva sättet att minska utsläppen – mest klimatnytta för pengarna helt enkelt.”

Så skriver Miljöpartiet på sin sida gällande bensinskatt.

Ni vet sedan tidigare att miljöpartiet de senaste åren velat höja skatten och därmed bensinpriset från mellan 70 öre till 2 kronor per liter. Detta för att, som ni ovan kan läsa ” minska på koldioxidutsläppen”. Enligt miljöpartiet så kommer ni inte hämta era barn på dagis alternativt ta cykeln till jobbet en eller flera dagar i veckan.

Så stämmer då detta att om bensin och diesel blir dyrare kommer vi att köra mindre bil, och kommer Svensk export- och importindustri sluta att köra med lastbil till och från hamn?

Se grafen nedan där jag jämför priset med förbrukningen på diesel och bensin.

Som ni ser så finns det inget samband mellan pris och efterfrågan på de nivåer som Miljöpartiet önskar höja bensin och dieselskatten.

Är det inte bättre att vi får behålla våra pengar och investera och konsumera dessa på saker vi faktiskt behöver, snarare än att staten skall göra det ännu dyrare för oss att komma till jobbet, eller göra det ännu dyrare för Svensk exportindustri att frakta till närmaste hamn? Skall vi göra Svenskarna fattigare och Svensk exportindustri än mindre konkurrenskraftig på en skatt som ändå inte fungerar?

Skall vi lägga dessa pengar på ännu mer svinn i statens byråkratiska system?

Miljön är viktigt för oss i det Liberala partiet, och det är precis därför som vi vet att privata investerare satsar på det som verkligen är hållbart i framtiden. Vi skall inte ägna oss åt övertaxering på områden där det inte ger någon verkan, och vi skall inte låta politiker felplacera våra pengar.

Pengar allokeras och placeras alltid effektivare och mer rätt av oss individer än av statliga tjänstemän, det har vi sett otaliga exempel på under åren. T.ex. pengarna till varven under 1970-talet och statens etanolsatsning som gör att folk svälter i fattiga länder för att majsen går till etanol istället för mat.

Pengar som man själv har jobbat ihop är man bra mycket mer noggrann med var man placerar, än vad en statstjänsteman eller politiker skulle vara. Denna tjänsteman eller politiker har varken slitit för dessa pengar, eller har i närheten av samma intresse, att se att dessa pengar placeras optimalt.

Vi som ansvarsfulla medborgare, tar inte bilen ett extra varv i rondellen bara för att bensinen inte är övertaxerad.

Endast genom att både medborgare och företag har egna pengar på kontot att investera, genom låg arbetslöshet och låga skatter, endast då kommer det finnas kapital tillgängligt att lägga på forskning och utveckling på förnybar energi.

Vem tror du investerar 100 000 kronor bäst – den som har jobbat ihop dem och verkligen är mån av att satsa på den förnybara energi som har störst chans att ge framgång, eller den statstjänsteman, som inte har något eget intresse och mer påverkas av lobbying och politiska intressen.

Varje svensk kan ta ansvar för miljön och vår långsiktiga miljöpåverkan, utan att detta påtvingas genom statliga åtgärder som inte fungerar.

Kan du ta ansvar för miljön utan att staten tvingar dig? Då gör du rätt i att rösta på Liberala partiet 2014. Vi vet att människor växer med ansvar och att vi som bor i Sverige, kommer att prestera bättre och må bättre om vi får ta ansvar för våra egna liv och våra egna handlingar.

Tror du också att privata personer och företag placerar pengar bättre än politiker och statstjänstemän? Då borde du funderar på om ett medlemskap i Liberala partiet kan var något för dig.

I och med den nya skollagen har Sverige som första demokrati förbjudit hemundervisning som pedagogisk form. Men hemundervisande familjer har i många år trakasserats av svenska myndigheter som aktivt har försökt motverka denna pedagogiska form. Denna inställning är baserat på unkna fördomar samt dunkel ideologi. Gällande fördomarna och verkligheten om hemundervisning så rekommenderar jag att ni läser min artikel i Uppsala Nya Tidning på ämnet.

Gällande det som har hänt familjen Himmelstrand så bloggar Annelie Enochson om det här. Problemet är bara att Enochson och kristdemokraterna röstade för den nya skollagen. De valde att ge upp alla sina principer om familjepolitik för att gå i folkpartiets ledband. Detta trots varningar från Rohus att exakt det här skulle ske om lagen gick igenom. Folkpartiets syn på familjepolitik och föräldrarnas roll i sina barns liv har aldrig varit en hemlighet, vare sig för oss eller för Annelie Enochson. Ändå har kristdemokraterna valt att svika de familjer som inte vill leva efter de statliga normerna.

Det Enochson borde bli upprörd över är sin egen och sitt partis feghet och principlöshet. Man skulle tro att ett parti som kämpar för sin riksdagsplats och sin ideologiska överlevnad borde våga skaka om i Alliansbåten genom att stå upp för en mer frihetlig familjepolitik. Men så är inte fallet. Makten för maktens skull är det enda som räknas för den politiska klassen.

Enochson avslutar sitt blogginlägg med att retoriskt fråga: ”Vart är Sverige på väg?” Sverige är på väg åt exakt det håll du och dina gelikar har stakat ut åt oss. Men som liberaler tänker vi inte följa med. Vi tänker staka ut en annan väg åt Sveriges familjer: Den väg de själva vill ta.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Jag kommer att ta fram Liberala partiets politik gällande hemundervisning och den nya skollagen. Tillsammans med Ian Wainwright (Liberala partiet Uppsala) och Sara Johansson (Liberala partiet Mälardalen) ska jag försöka ta fram idéer för en frihetlig familjepolitik. De som vill hjälpa till och som har idéer och förslag, tveka inte att kontakta mig på daniel.fjellstrom@liberalapartiet.se.

I en intern artikel så skriver Rasmus Törnblom och Emil Eriksson, ledarmöter i MUF:s förbundsstyrelse, vad de kallar ”sitt nyårslöfte till medlemmarna”. Törnblom och Eriksson slår fast att de viktigaste frågorna för ungdomar är utbildning och arbetsmarknaden. De skriver:

”Vårt löfte blir därför att med mer kraft än idag utmana och bilda opinion mot de strukturer och system som både på arbetsmarknaden och i skolan håller unga människor tillbaka.”

Det låter förvisso förtroendeingivande, men sättet som Törnblom och Eriksson vill lösa dessa problem på är att döda ideologin! De uttrycker det på följande raljerande sätt:

”För vår del innebär detta färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte – oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.”

Men hur ska Törnblom och Eriksson kunna lösa problemen med system och strukturer som håller ungdomar utanför arbetsmarknaden om de samtidigt har valt att omfamna dessa strukturer? Genom att studera ”döda, gamla överklassgubbar” såsom Adam Smith, Frédéric Bastiat, Ludwig Von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman så tillskansas den kunskapsarsenal som krävs för att förstå vad som är fel i systemet och hur vi förändrar det i en frihetligare riktning.

Men det här är inte längre någonting som accepteras i det statsbärande Nya Moderaterna. Där är ideologi och visioner något fult och farligt. Den socialdemokratiska välfärdsstaten ska inte förändras, den ska bevaras.

Den strukturkonservativism och korruption som Moderaterna och MUF anklagade Socialdemokraterna och SSU för, personifieras nu av Nya Moderaterna och MUF.

MUF vaktade en gång frihetens ideologi inom Moderaterna. Nu vaktar de bara etablissemangets privilegier. Det är dags för de inom MUF som fortfarande tror på frihet och kapitalsm att finna sig en ny hemvist. MUF är ett ruttnande ideologiskt lik.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Mer från Rasmus Törnblom & Emil Eriksson här.

Ett par dagar senare mottog en tredje medlem ett hotbrev i sin brevlåda där samma sak skulle hända honom om Liberala partiet fortsatte sina aktiviteter i Eskilstuna. Ytterdörren blev även nersprejad med texten “AFA ser dig”.

Det bör påpekas att detta är återgivet direkt till mig från de tre medlemmarna, eftersom jag har märkt att det på sina håll på Internet finns felaktigheter i detaljerna.

Misshandeln var alltså politiskt motiverad, vilket vi från början inte trodde. Detta har inneburit att vi haft kontakt med Säpo och Kriminalunderrättelsetjänsten, och kommer ha det framöver.

AFA och andra våldsromantiserande grupperingar kan ha en sak klar för sig, och det är att vi aldrig kommer vika oss för våld, eller hot om våld. Vi är stolta över vår liberala övertygelse, och anser att våld endast får användas som nödvärn. Vi vinner debatter och skapar opinion genom en fri och demokratisk process, inte genom den enfaldiga knytnävens argumentation.

Årsmötet kommer precis som tidigare annonserats att hållas i Eskilstuna 10-11 mars.

Tommie Gran, Ordförande Liberala partiet

Barry Goldwater 1962

Även om Goldwater förlorade stort i presidentvalet, så lades nu grunden för det som 16 år senare skulle kallas för ”The Reagan Revolution”, och de personer som skulle leda denna revolution och förde fram Ronald Reagan till presidentposten hade tillhört Goldwaterrörelsen.

Goldwater föddes i Phoenix, Arizona 1909, och gick redan i unga år med i det republikanska partiet som ett motstånd mot Roosevelts ”New Deal”. Under andra världskriget tjänstgjorde han inom flygvapnet.

1952 vann han valet till den amerikanska senaten. En plats han höll i fem mandatperioder innan han pensionerade sig 1987.

1960 gav Goldwater ut boken, Consience of a Conservative, där han definierar den konservativa rörelsen och gjorde därmed sig själv till en ledare för samma rörelse. Boken fick enorm genomslagskraft inom konservativa kretsar. I boken definierar Goldwater vad det innebär att vara konservativ på följande sätt:

“I have little interest in streamlining government or in making it more efficient, for I mean to reduce its size. I do not undertake to promote welfare, for I propose to extend freedom. My aim is not to pass laws, but to repeal them. It is not to inaugurate new programs, but to cancel old ones that do violence to the Constitution, or that have failed their purpose, or that impose on the people an unwarranted financial burden. I will not attempt to discover whether legislation is “needed” before I have first determined whether it is constitutionally permissible. And if I should later be attacked for neglecting my constituents’ “interests,” I shall reply that I was informed that their main interest is liberty and that in that cause I am doing the very best I can.”

Det här för oss genast till vad som skedde med den konservativa rörelsen och hur den ser ut idag. Partiet förändras ständigt och med förändring i demografi och sammansättning, förändras även ideologin. Tyvärr inte alltid till det bättre, vilket vi kan se både hos Nya Moderaterna i Sverige och hos det republikanska partiet i USA.

Ronald Reagans seger 1980 förde tyvärr med sig att den religiösa högern och neokonservativa tog en aktiv del inom det republikanska partiet, och idag är de två dominerande grupperna, vilket tydligt märktes under George W. Bush tid som president.

Goldwater var en av de konservativa ledarna som tydligast tog avstånd från den religiösa högern och deras intåg i politiken. Hans åsikt var mycket tydlig: De här människorna hade INGET inom politiken att göra! Goldwater, själv en troende kristen och del av den anglikanska kyrkogemenskapen, ansåg att tro och religion var en ren privatsak som aldrig skulle blandas med politik! Goldwater hamnade ofta i öppen konflikt med religiösa ledare som Jerry Falwell och Pat Robertson. När Jerry Falwell kritiserade Reagans utnämning av Sandra Day O´Connor till Högsta Domstolen, och sa: “Every good Christian should be concerned, kom genast Goldwater till hennes försvar och sa: ”I think every good Christian ought to kick Falwell right in the ass.”

Goldwater nöjde sig inte med att gå till attack mot religiösa ledare i media, utan han gjorde detsamma i senaten och sa följande i ett tal 16:e december 1981:

“I’m frankly sick and tired of the political preachers across this country telling me as a citizen that if I want to be a moral person, I must believe in “A,” “B,” “C” and “D.” Just who do they think they are? And from where do they presume to claim the right to dictate their moral beliefs to me?
And I am even more angry as a legislator who must endure the threats of every religious group who thinks it has some God-granted right to control my vote on every roll call in the Senate. I am warning them today: I will fight them every step of the way if they try to dictate their moral convictions to all Americans in the name of “conservatism.”

Barry Goldwater med sin libertarianska konservativism var en stark förespråkare av individuella rättigheter, federalism och en konstitutionell federal stat. Barry Goldwater var även, till skillnad från den neokonservativa falang som idag definierar var republikansk och konservativ utrikespolitik ska vara, en försvarshök men aldrig en krigshök. Goldwater var en realist som inte delade neokonservativismens willsoniska idealism att det var Amerikas roll att sprida demokrati med vapenmakt. Goldwater förstod att när världen och dess hot förändrades, måste sättet man hanterar de nya hoten också förändras. 900 + militära baser runt om i världen må ha varit en nödvändighet för att bekämpa kommunismen och Sovjetunionen, men när detta hot inte längre finns, finns det heller ingen anledning att behålla alla baser.

Vi befinner oss i en situation där länsstolsgeneraler försöker omdefiniera betydelsen av krig, och exempelvis hävda USA:s intervention Libyen inte är ett krig. Ställ det mot Goldwaterdoktrinens realism: There are wars with limited objectives but there are no such thing as a ”limited” war.

Precis som Goldwater själv, så hade det republikanska partiet varit ett parti av försvarshökar men inte krigshökar. George H. W. Bush var (1991) den första republikanska presidenten sedan William McKinley 1898, att initiera ett krig, och Richard Nixon var den första republikanska presidenten att fortsätta ett krig som hade startats av en demokratisk president.

Historiskt har det alltså funnits en stark skepticism till militär intervention inom den konservativa rörelsen. Detta är något som till stor del har försvunnit i och med att det republikanska partiet har tagits över av den religiösa högern och neokonservativa. Två grupper som delar synen att Amerika har en skyldighet att använda sin militära makt för nationsbyggande och som inte kan hitta en konflikt de inte vill lägga sig i. Dessa grupper delar också stödet för den allt större och påträngande federala staten som konservativa traditionellt har velat minska. Hur många av republikanernas kandidater till presidentposten vill faktiskt minska den federala staten och göra seriösa nedskärningar i budgeten? Hur många vill upphäva Patriot Act? Hur många kommer upphäva den senaste federala lagen (National Defense Authorization Act) som ger militären rätt att fängsla amerikanska medborgare på obestämd tid, utan att få sin sak prövad i en domstol? Bara en kandidat! Bara en kandidat står upp för traditionella konservativa värderingar i samma anda som Barry Goldwater.

När vi ser republikanernas kandidater; teokraterna Michele Bachmann och Rick Santorum, neokonservativa Newt Gingrich och Rick Perry samt Rockefellerrepublikanen Mitt Romney som alla försöker upphäva den amerikanska konstitutionen, införa teokratiska lagar och släpa USA in i ännu ett krig så kan jag bara instämma med Pete Hamills ord:

“No democracy can survive if it is wormy with lies and evasions. That is why we must cherish those people who have the guts to speak the truth; mavericks, whistle-blowers, disturbers of the public peace. And it’s why, in spite of my continuing (though chastened) liberal faith, I miss Barry Goldwater. More than ever”

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Vi i styrelsen har i år främst arbetat med att förbättra våra interna rutiner och hur vi arbetar med de projekt vi tar oss an. Det har varit ett år med mycket “trial and error”. Om vi ska kunna bygga en stor och stabil organisation krävs det av oss som sitter i styrelsen att vi kan arbeta professionellt, något som inte alltid är det lättaste då flera av oss inte har någon större erfarenhet av tidigare styrelsearbete. Vi får istället förlita oss på en brinnande tro på den uppgift vi tagit på oss att utföra och på vår vilja att ständigt förbättra oss och att lära oss nya saker. Vi har kommit en bra bit på vägen och vi börjar se resultat av vårt arbete. Men arbetet är långt ifrån över och vi kommer självklart att ständigt sträva efter att bli bättre på våra uppgifter.

Ett annat område vi har arbetat hårt med är att förbättra våra kansliuppgifter. Vi har jobbat på att sänka partiets kostnader för porto och andra utgifter relaterade till stora medlemsutskick. Detta  innebär att vi nu har möjligheten att göra fler utskick till er, våra medlemmar. Vi har också gjort det enklare att blir medlem i partiet vilket har lett till en kraftigt ökad medlemstillväxt samtidigt som det minskat hanteringstiden för oss per ny medlem. Jag hoppas att vi ska kunna bli ännu bättre på det här området under nästa år.

Jag tror att det viktigaste för partiet just nu är att bygga upp en stabil grund att stå på både organisatoriskt och politiskt. Därför fokuserar vi just nu mer på dessa olika områden än på den utåtriktade verksamheten. Den kommer komma naturligt när vi har alla interna rutiner på plats eftersom vi då kommer ha mycket mer tid över till sådan verksamhet.

På årsmötet i mars presenterade vi ledarna för våra fyra politiska arbetsgrupper, sedan dess har en femte grupp tillkommit, EU-gruppen. Arbetsgrupperna är tillsatta för att ta fram partiets sakpolitik och har under året börjat växa i och med att fler och fler personer har gått med i dem för att hjälpa till med arbetet. Men vi söker fortfarande intresserade människor till samtliga grupper. Vill du hjälpa till tveka inte att höra av dig.

Partiet har genomfört ett antal olika aktiviteter under året. I maj höll vi traditionsenliga första maj-demonstrationer i Stockholm och Göteborg samt en föreläsning om Liberala partiet för Fria Moderata Studentföreningen i Uppsala. I augusti besökte vi Mälardagen där vi träffade Strängnäsbor för att prata politik och frihet, och på Frihetsfrontens sommarseminarium talade Daniel Fjellström om Liberala partiets roll i svensk politik. I oktober genomförde vi en konferens för medlemmarna i arbetsgrupperna som blev oerhört uppskattad, bilder från dagen finns att se här och Staffan Ovesson talade på LUF Göteborgs Café Liberal. Sist ut genomförde Liberala partiet Göteborg en talarkväll på temat “Nationalekonomin och det fria samhället”. Bilder från flertalet av våra aktiviteter hittar ni här.

Fram till årsmötet kommer vårt fokus fortfarande att ligga på styrelsen och kansliuppgifterna, men efter det kommer vårt fokus att börja flyttas mot bildandet av distrikt och mot våra lokala sammanslutningar ute i landet. Det är en förutsättning för att vi ska kunna växa som parti och för en lyckad valrörelse 2014. Mycket hänger självklart på engagerade medlemmars arbete ute i landet och här kommer finnas ypperliga tillfällen för dig som vill engagera dig för att sprida frihetens budskap, och vi kommer att försöka se till att alla förutsättningar för att lyckas finns.

Första maj Stockholm 2011

Vi kommer att se till att allt underlag för hur man bildar distriktsföreningar finns tillgängligt och att det finns material så som affischer och foldrar och allt annat som tänkas kan behövas. Vi kommer ta fram förslag på aktiviteter och enkla exempel på hur man bedriver kampanjverksamhet och medlemsvärvning. Ett första steg i det här arbetet är bildandet av distriktsorganisationen Liberala partiet Mälardalen och vi önskar Sara och övriga ett stort lycka till.

Jag hoppas att ni alla som stöder oss i Liberala partiet har haft ett fint år 2011 och att ni kommer att få ett ännu bättre 2012. Vi som driver partiet har haft ett fullspäckat men mycket givande år och nu känns det verkligen som att vi är på rätt väg inför 2012. Det är otroligt roligt och givande att arbeta för ett så stort och så tydligt mål som frihet, ett mål som kanske känns långt borta men ett mål som engagerar och som för människor tillsammans. Jag hoppas också att alla ni där ute i landet kommer vilja vara med under 2012 i bygget av Sveriges ENDA liberala parti på det sätt som passar er. Det finns många sätt att bidra på, många sätt att engagera sig för frihet. Nu är det upp till var och en att hitta det sätt som passar en själv bäst. Oavsett om det är genom att kandidera till några av våra förtroendeposter, starta distrikt, bli medlem, förnya sitt medlemskap eller om det bara innebär att donera lite pengar till partiet så är vi evigt tacksamma!

Tack för ett fantastiskt 2011 och gott nytt 2012!

Vänligen…

Christian Hallebro
Partisekreterare
christian.hallebro@liberalapartiet.se

Julgran

Som ateist kanske det känns som dubbelmoral att fira en högtid som firas på grund av Jesus föddes, men det är inte många som tänker på just detta under julen. Skitbra tycker jag! Jag firar ju jul för att jag älskar min familj och vi som är så olika samlas och har roligt, äter god mat, spelar en hel del sällskapsspel, några tittar på Kalle Anka, men ingen i familjen går i kyrkan.

Här om dagen frågade jag min kompis på jobbet vad han skulle göra i helgen, och han sa att han skulle fira jul, vilket gjorde mig förvånad då han är muslim, men det gjorde mig glad. Om en muslim kan fira jul kan en ateist göra det. Vi diskuterade detta vidare att det är en kulturell tradition att klä granen, som tagits från de hedniska yule traditionerna, och ge bort julklappar går över religionsgränserna.

Om människor får samverka i frihet utan tvång kan alla komma samman oavsett bakgrund, ekonomisk, religiös, eller nationell. Därför anser vi i Liberala partiet att om man låter människor bestämma fritt tar de det bästa från alla kulturer och anpassar sig bra till varandra, utan tvång från annat håll.

Liberala jul hälsningar från Liberala partiet – Sveriges enda liberala alternativ

The First Thanksgiving, efter en målning av Jean Leon Gerome Ferris

Det här är vad amerikanska barn får lära sig i skolan, men det är tyvärr inte sanningen. Orsaken till kolonins svält berodde på att det inte existerade privat ägande. Allting i kolonin ägdes kollektivt och all mat som producerades samlades in och delades sedan ut av ett Råd som bestämde i kolonin. Alla fick lika mycket oavsett hur mycket de bidrog med. Det fanns helt enkelt inget incitament för att arbeta hårt i kolonin. Efter att en stor del av pilgrimerna hade återvänt till Europa och de resterande riskerade dö svältdöden bestämde sig kolonin att överge sitt system med kollektivt ägande, till förmån för ett system med mer privat ägande och fler incitament för att arbeta hårt. Efter detta systemskifte behövde pilgrimerna aldrig mer oroa sig för svält.

Den verkliga läxan vi kan lära oss av Thanksgiving är att ekonomiska incitament är betydelsefulla och privat ägande är en grundförutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna äta i överflöd under högtider.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Det råder ingen tvekan om att det är tack vare personer som Steve Jobs som vi har den levnadsstandard vi har idag. Men jag ska inte skriva om Steve Jobs, utan istället passa på att pressentera en person som förmodligen är okänd för de flesta svenskar; Sir Henry Mill Pellatt.

Sir Henry är en av kapitalismens osjungna hjältar som genom sitt entreprenörskap gjorde sig en enorm förmögenhet samtidigt som han ökade levnadsstandarden för sina medmänniskor.

Henry Mill Pellatt föddes 1859 i Kingston, Ontario i Kanada, son till den Glasgowfödda affärsmannen Kapten Mill Pellatt. Under 1880-talet drev de ett finansbolag tillsammans, men innan det skrev han in sig som gevärsskytt i The Queen’s Own Rifles of Canada, där han nådde Generalmajorens rang. Henry Pellat blev sedermera adlad för sina insatser i The Queen’s Own Rifles of Canada.

Det var framförallt inom hydroelektriciteten som Sir Henry gjorde sin stora förmögenhet. Sir Henry bodde då i Toronto och var den första att egentligen förstå de enorma möjligheterna som elektriciteten kunde innebära. Många trodde att han var galen, och hånade honom, när han investerade i turbiner vid Niagarafallet som kunde förse hela Toronto med elektricitet. Att det blev en enorm succé trots alla svårigheter vet vi ju redan. Kan vi idag tänka oss en värld utan elektricitet? Kan vi över huvud taget föreställa oss den enorma skillnaden som Sir Henrys arbete gjorde för vanliga människor i Toronto?

Men med rikedom och makt följer fiendskap. Sir Henrys politiska fiender kunde naturligtvis inte acceptera att han ensam skulle äga Torontos elbolag. Men jag ska återkomma till det senare och nu berätta om personen Sir Henry Pellatt.

Sir Henry var inte bara en stor monarkist (det var allmänt känt att anledningen till att han la ner så mycket pengar på The Queen’s Own Rifles of Canada var för att han mer än något annat ville bli adlad) han var även en stor lokalpatriot. Sir Henry älskade Toronto och ville skapa en gemenskap för alla torontobor, oavsett klass eller rikedom. Han var en stor filantrop och använde mycket av sina pengar till att bygga sjukhus och skolor för de fattiga. Han var en stor sponsor av Boy Scouts of Canada och hans fru, Lady Mary Pellatt var den första ordföranden för Girl Guides of Canada, som ofta fick besöka deras stora egendom.

Den vita stenen i Casa Lomas mur

Efter att Sir Henry hade gjort sin förmögenhet på hydroelektricitet, järnvägar, flygplansfabriker och fastighetsaffärer, så började han 1911 bygga sitt drömslott i Toronto. En av Sir Henrys vänner var arkitekten E.J. Lennox och han fick uppdraget att bygga slottet. Tillsammans reste de runt i Europa för att finna inspiration. Resultatet blev ett slags hopkok av olika arkitektoniska stilar. Ett slags sagoslott. Slottet stod färdigt 1914 och Sir Henry kallade det för Casa Loma (huset på kullen). Det finns många berättelser och legender om Sir Henry och om Casa Loma, men det finns en som särskilt illustrerar vilken typ av man han var. När muren runt Casa Loma skulle byggas ville Sir Henry att alla medborgare i Toronto skulle bidra med en sten var, så att det på så sätt skulle vara ett projekt som hela staden var delaktig i. Sir Henry betalde 1 dollar för varje sten. På den tiden en veckolön. Historien förtäljer att en dag så kom en liten pojke med en lerig sten till förmannen och ville sälja den. Men förmannen ville inte ta emot stenen. Exakt varför förtäljer inte historien, men han schasade bort pojken som gråtande gick nerför backen med sin sten. Vem möter han där, om inte Sir Henry själv. Sir Henry blir så imponerad av pojkens försök att hjälpa till med familjens försörjning att han köper stenen av pojken, men han betalar nu 5 dollar istället! Stenen målas vit och får en hedersplats i muren och kan än idag beskådas av besökare.

Under den här perioden så bodde tjänstefolket aldrig i sina arbetsgivares hus. De bodde på landegendomen i små hus, ofta inte mer än skjul, som var iskalla på vintern och stekheta på sommaren. Sir Henry var den första som lät sina anställda bo i samma hus som han själv bodde i. Hans anställda hade även högre löner än tjänstefolk hos andra förmögna människor. Det är inte svårt att förstå att Sir Henry var oerhört populär hos sina anställda och att han fick de bästa och mest lojala arbetarna. Något som bland annat yttrade sig på så vis att han fick bo hos sin före detta chaufför de sista åren i livet.

Men varför skulle så förmögen person som Sir Henry behöva bo hos sin chaufför? Det för oss tillbaka till den avund och hat som Sir Henrys förmögenhet väckte hos vissa politiker. Socialisterna i Ontario resonerade som så, att det var farligt att en person hade ”monopol” på elektriciteten och gick till val på att förstatliga Sir Henrys elbolag. Löftet om ”gratis el” kan ju inte väljare motstå och efter socialisternas framgång i valet bestämdes det att Sir Henrys bolag skulle exproprieras. Sir Henry tog det dock inte så hårt som man kan tro, utan accepterade att staten köpte hans bolag och frågade helt sonika vad de tänkte betala för hans företag. Han hade trots allt tagit stora risker och investerat mycket pengar i företaget. Det svar han fick var att han skulle inte få en dollar för sitt företag! Staten konfiskerade helt sonika hans företag! Sir Henry tog även det förvånansvärt väl. Kanske för att han trots allt hade gott om andra inkomstkällor som hans fastigheter och hans flygplansfabrik. Tyvärr föll det sig så att staten även konfiskerade hans flygplansfabrik som en del av upprustningen inför Första Världskriget. I och med upprustningen så höjdes även fastighetsskatten med 40% och Sir Henrys fastighetsaffärer gick dåligt. Han var tvungen att sälja Casa Loma på auktion där han fick sälja hus och konst för en bråkdel av vad han hade betalat för det. Efter det användes Casa Loma till allt möjligt, bl a hotel, innan Toronto stad köpte tillbaka det 1933 och slutligen gjorde om det till museum. Att det gjordes om till museum var förmodligen det enda hedervärda agerandet av staten i den här historien. Det sägs att det gladde Sir Henry mycket att det gjordes om till museum, då han inte kunde tänka sig att någon annan skulle få bo där.

Sir Henrys begravning i Toronto 1939

Sir Henry dog 1939, så fullständigt utblottad att han inte ens hade pengar att bekosta sin egen begravning. Men torontoborna hade inte glömt vad Sir Henry hade gjort för dem! Genom en enorm insamling fick Sir Henry den pampigaste begravningen någonsin i Torontos historia där tusentals människor kantade gatorna och bevittnande den militärparad han förärades med. Sir Henry ligger begravd i ett mausoleum på kyrkogården Forest Lawn i Toronto.

Den här historien visar på hur det är individer som Steve Jobs och Sir Henry Mill Pellatt som skapar det välstånd vi alla kan ta del av. Det är tack vare deras hårda arbete, innovation och genialitet vi kan få arbeten och bygga bättre liv. Historien visar även på hur staten, varje gång den inte håller sig inom sin legitima sfär, blir en förödande kraft som förstör liv och välstånd. Låt oss aldrig glömma det i vår kamp för frihet!

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

I mitt förra blogginlägg pratade jag om bra och dåliga lagar. Framförallt gick jag igenom vilka kriterier som bör uppnås för att en lag ska vara acceptabel i en nattväktarstat. När det väll bestämt att någonting bör räknas som ett brott är dock halva jobbet kvar. Vilka konsekvenser ska det få att begå ett brott? Jag upplever att debatten om vad som är rätt och fel och vad som bör vara förbjudet ofta blossar upp i diverse liberala forum, men det är sällan en mer principdriven diskussion om vilka straff som bör delas ut faktiskt förs. Som uppföljning till mitt tidigare inlägg om bra och dåliga lagar tänker jag därför ge min syn på frågan om bra och dåliga straff.

Brott och straff

Inledningsvis vill jag ta upp en viktig detalj som bör finnas i bakhuvudet på läsaren. Skadestånd är inte i striktaste mening ett straff. Skadestånd regleras framförallt i Skadeståndslagen (1972:207) medan brott och deras påföljder regleras i Brottsbalken.[1] Skadestånd ska alltså ersätta skada som uppstått vid ett brott och kan sägas handla om rättvisa.[2] När jag i fortsättningen diskuterar straff utgår jag alltså ifrån att ersättning för skador redan utgått via skadestånd. Straff i den mening jag använder begreppet är alltså de rättsliga konsekvenser utöver skadestånd som drabbar den dömde.

Med det fastslaget vill jag kort gå in på rättssystemets funktion. En nattväktarstat har till uppgift att upprätthålla säkerheten inom dess gränser och skydda dess medborgare från rättighetskränkningar. Klickar man på ”Rättsväsende” under ”Vår Politik” på Liberala Partiets hemsida får man upp följande text; ”Statens första uppgift är att tillhandahålla ett fungerande rättssystem, d v s ett system för att skydda och värna våra grundläggande rättigheter inom landets gränser.”Av detta följer även att staten måste skydda medborgarna inte bara från andra medborgare, utan även ifrån förtryck från just staten.

En stat som utsätter sina undersåtar för kränkningar är inte bättre än någonting annat som utsätter oss för kränkningar. Jag anser att det viktigaste enskilda begreppet när det kommer till att hindra förtryck från statens sida är ”rättssäkerhet”. Lagen, och lagtillämpningen, måste vara förutsägbar och effektiv. Ingen skall dömas utan att hans skuld är bevisad bortom alla rimliga tvivel. För mig inkluderar även statens skyldighet att inte kränka medborgarna att inte ta ut mer än absolut nödvändigt i skatt eller andra avgifter. Straff skall alltså tjäna dessa syften. De ska göra samhället säkrare, de ska vara rättssäkra och de ska dessutom vara ekonomiskt försvarbara.

Att förhindra brott – Brottsprevention

Inom straffteori finns det i huvudsak två sorters prevention man pratar om. Dels allmänprevention och dels individualprevention. Som namnen antyder handlar det förstnämnda om saker som påverkar befolkningen i stort och det senare om saker som påverkar den enskilda individen.

Direkt allmänprevention handlar i princip om att befolkningen ska vara rädda för att utsättas för de straff som utdelas när någon begår brott. Detta är alltså vad Nozick skriver om under rubriken ”straff som vedergällning och avskräckning” i Anarki, Stat och Utopi.[3] Indirekt allmänprevention handlar å sin sida om lagstiftning kan verka norm- och moralbildande. Attityden bland medborgare till handlingar som är olagliga tenderar helt enkelt att vara mer negativa än till lagligt beteende. Indirekt allmänprevention säger inte så mycket om varför vi ska ha straff. Det är självklart att det är positivt om bra lagar påverkar medborgarnas moraluppfattning men utöver det finns det inte så mycket att säga. Angående den direkta allmänprevention brukar kritik som går ut på att brottslingar inte alltid är rationella föras fram. Detta är naturligtvis sant, men jag anser ändå att det är en rimlig utgångspunkt att precis som Nozick föreslår ha som huvudregel att brott inte ska löna sig. Kan vi skapa ett system i vilket den stora majoriteten av befolkningen gör bedömningen att de personligen tjänar på att följa lagen framför att bryta mot den tror jag att vi har en väldigt god grund att stå på.

Individualprevention handlar istället om hur enskilda individer kan hindras från att begå brott. De två huvudsakliga sätten att göra detta som jag tänker ta upp är inkapacitering och vård. Inkapacitering handlar om att ta ifrån den enskilde möjligheten att begå brott. Det vanligaste sättet är fängelsestraff. Om någon är inlåst kan han inte begå brott ute i samhället. Andra typer av inkapacitering är till exempel dödsstraff, stympning och utvisning. Jag vill hävda att dessa, med undantag för fängelsestraff, är alldeles för problematiska rent moraliskt och rättssäkerhetsmässigt för att kunna användas effektivt, och tänker därför vid det här tillfället koncentrera mig endast fängelsestraff när det kommer till inkapacitering. Jag vet att inte alla håller med om detta men denna framställnings omfattning tillåter mig inte att gå in på den frågan just nu och jag ber därför ödmjukast om att få ta den debatten någon annan gång.

Om en brottsling placeras i fängelse kan han som ovan konstateras knappast begå några rättighetskränkningar ute i samhället. Detta är naturligtvis bra. Om en brottsling placeras i fängelse kan det tyvärr också konstateras att det kommer att kosta en massa pengar. Att hålla någon med mat, husrum och någon slags rekreation samtidigt som han ska vara under övervakning är helt enkelt ett ganska omfattande projekt och kommer att kosta pengar. Om en brottsling inte längre bedöms utgöra en risk för sin medmänniskor om han släpps ut i samhället finns det alltså mycket som talar för att han ska avtjäna sin bestraffning på något annat sätt än i fängelse. Böter, skyddstillsyn, samhällstjänst och fotboja är alla alternativ som är billigare än fängelsestraff och därför bör användas när de är lämpliga.

Den andra typen av individualprevention jag vill ta upp är vård. Om vi skapat ett system som gör det att det i allmänhet är irrationellt att begå brott så återstår det att göra något åt brottslingar som begår irrationella handlingar. Orsakerna till att någon begår brott med hög risk för upptäckt trots att straffen är sådana att han inte kan förväntas göra någon vinst på sitt beteende har rimligen i hög utsträckning något slags underliggande problem som leder till beteendet. Som vi konstaterade i inledningen är syften med bestraffning att göra samhället säkrare på ett så effektivt sätt som möjligt. Detta inkluderar att inte ha brottslingar inlåsta längre än nödvändigt. Om orsaken till att ett brott begicks kan identifieras, till exempel aggressionsproblem, missbruk eller något dylikt, och detta kan behandlas är det med stor sannolikhet billigare för samhället att behandla problemet än att inte göra det. Dels kan straffet omvandlas från fängelse till något konstruktivare eller åtminstone billigare och del minskar risken för återfall. Kort sagt; samhället blir säkrare och kostnaderna minskar. Jag vill vara tydlig med att detta resonemang inte har något med att jag anser att brottslingar har ”rätt till vård” eller något motsvarande utan helt grundar sig på effektivitetsargument. All behandling eller omvandling av fängelsedomar bör dessutom ske på frivillig basis då rättssystemet inte ska syssla med tvångsvård eller tvångsarbete. Vidare bör denna typ av vård bara användas när den anses effektiv och har en tillräckligt hög chans att lyckas. Jag skulle även kunna tänka mig att åtminstone mindre grova brottslingar erbjuds någon form av arbetsträning eller annan hjälp att kunna anpassa sig till en mer normal tillvaro i de fall detta bedöms leda till minskade kostnader.

Jag inser att många läsare kan ställa sig tveksamma till om fängelser i princip ska tjäna som en plats att förvara farliga individer som begått brott tills de antingen är ”botade” eller bedöms redo att släppas ut i samhället igen. Någon kanske tänker på A Clockwork Orange och i sitt stilla sinne funderar på om jag inte har koll på min sci/fi? Då vill jag lugna er. I fallet med riktigt grova brott eller upprepad brottslighet är jag tveksam till om fängelsedomar bör kunna förkortas i någon större utsträckning i händelse av att en individ verkar svara bra på behandling och göra framsteg med sina personliga problem. Försiktighetsprincipen bör tillämpas och det är rimligt skyddandet av samhällsmedborgare prioriteras högre än de ökade kostnader som en längre fängelsevistelse medför.

Våldsmonopolets roll

Don't tread on me

Om vi accepterar statens våldsmonopol är grundtanken att vi ger upp vår rätt att ta till våld, annat än i självförsvar, och istället låter statens våldsmonopol skydda oss och lösa tvister. När vi gör det så är det upp till staten att lösa tvister och göra samhället så fritt från rättighetskränkningar som möjligt. I och med att vi gjort det har vi gett upp våra anspråk på att ensidigt bestämma hur brottslingar ska straffas och behandlas. Vi har, om vi accepterar rättssystemets moraliska auktoritet, alltså som medborgare ingen rätt att utkräva hämnd annat än i den omfattning rättssystemet tillåter. I en sådan situation är det min fasta övertygelse att staten inte ska ägna skattepengar åt att hämnas, staten ska ägna sig åt att skydda våra rättigheter på ett så effektivt sätt som möjligt. Naturligtvis ska straff ha en avskräckande effekt, om inte annat av allmänpreventiva skäl, men det får aldrig ta överhand över samhällets övergripande skyldighet att skydda individer på ett så effektivt sätt som möjligt.

[1] För en kortare överblick hänvisas till första kapitlet i brottsbalken (https://lagen.nu/1962:700) respektive första kapitlet skadeståndslagen (https://lagen.nu/1972:207)

[2] Mårten Schultz, professor vid Uppsala Universitet, har skrivit om hur skadeståndet handlar om rättvisa här: http://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2007/Nr-3-2007-Argang-73/Skadestandsratten-handlar-om-rattvisa/.

[3] Nozick anser att motiv för att överskrida en gräns (begå ett brott etc) är en (1-p) chans att uppnå G där p är sannolikheten att bli påträffad och få utlägga vissa kostnader för handlingen och G är vad brottslingen antas få ut av att begå handlingen. Kostnaderna för handlingen utgörs av kompensation till offret (C), det psykologiska, emotionella och sociala kostnaderna (D) och de ekonomiska kostnaderna (E) han måste betala i form av rättegångskostnader och dylikt. Nozick menar att effektiv avskräckning knappast kan uppstå om värdet av (1-p) x G är större än C+D+E eftersom det då i genomsnitt lönar sig för en person att bryta mot regeln. Den centrala kritiken som riktas mot detta resonemang förefaller vara att människor som genomför brott inte alltid är rationella. Personligen anser jag dock att det ändå kan vara en lämplig utgångspunkt då det verkar minst sagt absurt att bygga upp en system där brott i allmänhet skulle löna sig.

”The libertarian creed rests upon one central axiom: that no man or group of men may aggress against the person or property of anyone else. This may be called the “nonaggression axiom.” “Aggression” is defined as the initiation of the use or threat of physical violence against the person or property of anyone else.” [2]

Sveriges rikes lag

När vi då kommit fram till att det är fel att initiera våld mot någon annan och att det enda legitima användandet av våld därför är i försvar av våra rättigheter kan vi konstatera att staten, eller våldsmonopolet, bör ha till uppgift att skydda medborgarna från att bli utsatt för våld och kränkningar av deras rättigheter. Harvardprofessorn och filosofen Robert Nozick sammanfattade denna tankegång såhär:

”Det viktigaste slutsatserna vi drar om staten är att en minimal stat, begränsad till de snäva funktionerna att skydda mot våld, stöld och bedrägeri, att upprätthålla avtal o s v, är berättigad, att en mer omfattande stat kränker människors rättigheter […] Två betydelsefulla resultat är att staten inte får använda sin tvångsapparat för att förmå vissa medborgare att hjälpa andra, eller för att förbjuda medborgarna att utföra vissa handlingar, för sitt eget bästa eller till sitt eget skydd” [3]

Jag tänker inte vid detta tillfälle gå in på hur vi härleder alla rättigheter eller någon djupare filosofisk bakgrund till resten av resonemanget. Det finns andra som är mer lämpade än mig för att göra det och frågan jag koncentrerar mig på är inte exakt vilka rättigheter vi har, utan vad en lag måste uppfylla och vilka gränser den måste falla inom för att kunna ses som legitim i en liberal stat.

Brottsbalkens (vidare ”BrB”) tredje kapitel behandlar brott mot liv och hälsa. De brott som tas upp är mord, dråp, barnadråp, misshandel, vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av fara. Att mord, den mildare varianten dråp och misshandel ska anses som brott är uppenbart då en av statens funktioner explicit är att skydda mot våld. Rimligen gäller även detta oaktsamhetsbrotten vållande till annans död respektive kroppsskada samt framkallande av fara. Möjligen med undantag för ”barnadråp” täcker alla bestämmelser in en särskild situation som inte täcks av övriga bestämmelser, de är klara och tydliga och täcker inte in något som borde vara tillåtet. Lagstiftningen är alltså bra och skyddar medborgarnas rättigheter på ett bra sätt.

I motsats till detta står narkotikastrafflagen. Den innehåller följande ”brott”;
narkotikabrott, vårdslöshet med narkotika, olovlig befattning med narkotikaprekursorer. Narkotikabrott och olovlig befattning med narkotikaprekursorer kan vara ringa, av normalgrad eller grovt.

Narkotikabrott är att överlåga narkotika, framställa narkotika avsett för missbruk, förvärva narkotika i överlåtelsesyfte, anskaffa, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika. I princip kan du alltså bli dömd för narkotikabrott om du på något sätt alls befattat dig med narkotika.

Låt oss då börja med att ställa oss en fråga. Kränker allt användande eller handhavande med narkotikaklassade preparat alltid någon annans rättigheter? Svaret på den frågan är bortom alla rimliga tvivel nej. När läste ni senast om någon som rökte på och begick ett våldsbrott? Själv kan jag inte komma på det, och har jag ändå läst ganska många artiklar om hur mycket bruket av marijuana ökar bland ungdomar och om människor som supit sig fulla och gjort dumheter. Nu är detta naturligtvis anekdotisk bevisföring, men jag vill ändå för diskussionens skull stipulera att det faktiskt finns tillfällen när människor brukar droger utan att det skadar någon annan. Detta stipulerat är det tydligt lagstiftningen kring narkotika åtminstone är för omfattande och i onödan inskränker på individers rättigheter. Narkotikastrafflagen är alltså en dålig lag, definierat som att den inte är kompatibel med en legitim stat i den mening Nozick skulle använda termen. Problemet med lagen är att den siktar in sig på, eller åtminstone täcker in, en massa saker som inte är rättighetskränkningar. De flesta liberaler kan med största sannolikhet därför vara överens om att lagen borde tas bort eller åtminstone ändras radikalt.

Skillnaden mellan tredje kapitlet BrB och Narkotikastrafflagen är alltså att den förstnämnda skyddar rättigheter medan den sistnämnda inskränker frihet. Det är alltså två tydliga exempel på en bra och en dålig lag utifrån ett liberalt perspektiv. Alla fall är dock inte så enkla. Ibland kan en lag ha ett legitimt syfte, det vill säga att skydda någons negativa rättigheter, men ändå vara dålig. Att skydda människor från våld är på många sätt statens mest grundläggande uppgift, men om staten inför en lag som säger att basebollträn kan användas för att misshandla människor och därför ska förbjudas är det tydligt att lagen ifråga ändå är dålig. Även om det eventuellt hindrar en misshandel eller två från att inträffa så kommer den även att inskränka människors rätt att samlas och spela brännboll, baseboll och dessutom ta bort åtminstone halva nöjet med träslöjd.

Jag vill därför avslutningsvis framföra en hypotes kring vilka kriterier en lag måste uppfylla i en liberal stat. Den är starkt influerat av EG-domstolens fyra kriterier för att inskränka de för den europeiska gemenskapen grundläggande rättigheterna kring fri rörlighet. I målet Gebhard[4] slog EG-domstolen fast de fyra kriterier som måste vara uppfyllda för att en bestämmelse som medför någon form av indirekt diskriminering ska vara förenlig med EG-rätt. Dessa kriterier, som jag snart tänker rada upp, bör också gå att använda som tumregel för om lagstiftning för att skydda rättigheter är uppbyggt på ett sådant sätt att den är acceptabel i en liberal stat.

De fyra kriterierna är följande;

• bestämmelsen skall vara tillämplig på ett icke-diskriminerande sätt,
• den skall framstå som motiverad med hänsyn till ett trängande allmänintresse,
• den skall vara ägnad att säkerställa förverkligandet av den målsättning som eftersträvas genom den och
• den skall inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå denna målsättning, proportionalitetsprincipen.

Termen ”allmänintresse” ersätts då med termen ”behov av skydd av en legitim rättighet”. Dessa kriterier täcker in en bedömning av både behovet av lagstiftningen och om lagstiftningen är sådan att den inte i onödan inskränker någons rättigheter, respekterar allas likhet inför lagen och dessutom är proportionerlig. Uppfyller en lagstiftning dessa kriterier bör den också vara gångbar enligt de kriterier för den acceptabla minimala staten som Nozick pratar om och de flesta frihetsälskande liberaler strävar efter.

Jag föreslås att kriterierna ska formuleras såhär;

• bestämmelsen skall vara tillämplig på ett icke-diskriminerande sätt,
• den skall framstå som motiverad med hänsyn till ett trängande behov av skydd av en legitim rättighet,
• den ska uppnå önskat resultat på ett så effektivt sätt som möjligt och medföra minsta möjliga ingrepp i medborgarnas fri- och rättigheter.
• den skall inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå önskat resultat och alla ingrepp måste stå i rimlig proportion till behovet av skydd.

Många av de lagar som finns i Sverige idag skulle inte uppfylla dessa kriterier. En del kan enkelt göras om för att göra det, vissa kanske helt enkelt inte bör finnas och andra får omarbetas eller ersättas av något lämpligare. Detta kan dock inte göras över en natt och därför anser jag att det är viktigt att dessa kriterier ses som riktlinjer och tumregler snarare än absoluta regler. Lagstiftningsarbete är till sin natur ett långsamt process och bör så vara. Det är bättre att tänka till en extra gång när osäkerhet råder än att ändra allt direkt.

[1] Lagen är ett nödvändigt ont

[2] Rothbard, Murray N, The Ethics of Liberty

[3] Nozick, Robert, Anarki, Stat och Utopi

[4] Mål nr C-55/94

Varför religion?

I dagens Sverige så stöter man på många som inte bekänner någon särskild gudstro. Man får ofta höra att religion är omodernt, kanske också att det är till för svagare människor som inte kan tro på sig själva, eller rentav att det i viss mån kan vara farligt. Det är i min mening inte helt underligt att folk kan tänkas tro så. Man läser i tidningen, ser på nyheterna, och hör av sina bekanta om så mycket avskyvärt och svårfattbart som genomförs till något högre väsens ära. Mediernas granskande syn blottar de som misshandlar, trakasserar, mördar och spränger. Heliga krig förs mot de som i våra ögon gjort intet eller bara litet ont.

Karl Marx, 1875

Varför behöver vi religion? Låt oss vända oss till någon vars åsikt om den frågan haft betydande inverkan på den moderna historien. Karl Marx, som i sin text “Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin” metaforiskt uttryckte att “[Religionen] är folkets opium”, har blivit citerad av många och stora. Religionen, ansåg han, var det som massorna använde för att bedöva sig från livets smärtor och svårigheter. Med religionen så skapade de en innehållslös mening med sina liv, en illusion av att de kunde förändra sig, framåtskrida, och komma närmre något högre väsen genom tom ritualism och dyrkan. Religionen är, enligt hans måttstock, till synes bara ett hinder mellan människan och hennes intellektuella frigörelse och upphöjelse, en nedbindande kraft som gör henne trångsynt och sårbar för manipulation.

Vad är en religion?

Men om nu religion är så dåligt, varför tyr sig då så många människor till den? För att vi ska kunna gå vidare med frågan så måste vi först definiera tydligt och förstå vad en religion är. Jag såg mig runt efter en lämplig definition, men de uppslagsverk som jag har haft tillhands gav visserligen många och varierade svar, men inget av dem tycktes träffa kärnan av ämnet. Kanske är det för att religion tycks innefatta så mycket så det blir en tämligen omöjlig uppgift att förklara med några få ord? Hursomhelst så behöver vi något att utgå ifrån, så jag väljer att delge min egen förklaring.

En religion är en teistisk ideologi.

En ideologi är en värdegrund, en definition av rätt och fel, en bas varpå man gör moraliska bedömningar. Den definierar viktiga saker såsom ideal, mål, lycka och deras motsatser. Skillnaden mellan en religion och en oteistisk ideologi begränsas av religionens skildring av människan i relation till en gudom.

Detta innebär att de religiösa inte utför så mycket hemskt för att de tror på ett högre väsen, utan för att deras ideologiska värdegrund ser sådana handlingar som moraliskt rättfärdiga eller försvarbara. Ur det isolerade fenomenet gudstro så kan man inte härleda några av de nackdelar som Karl Marx hävdade att en sådan tro har. Relationen mellan en teistisk ideologi och våld, för att ta ett exempel, är lika liten som den är mellan vilken ideologi och våld som helst.

Sultan Ahmeds Moské. Källa: Travis Reitter, 2008

Alla människor drivs av ideologiska värderingar. De existerar som en följd av den mänskliga intellektuella naturen, som är subjektiv. Så fort någon människa tar ett subjektivt ställningstagande gentemot någon aspekt av världen hon lever i, så har hon fattat vid en ideologisk uppfattning. Det innebär exempelvis att i den stund hon fördömer en ideologi eller religion så svär hon också trohet åt en annan, medvetet eller ej. Till och med rationella beslut görs i enlighet med underliggande ideologiska normer, oavsett hur objektiv beslutstagaren försöker vara.

En ideologi kan innefatta varje aspekt av en människas liv, eller bara en del av det. I Hitlers tredje rike utlovade man politisk frälsning och upphöjelse till sina anhängare, utilitarismen utlovar en logisk etik, Apple säljer teknologisk och social upphöjelse, för att ta några exempel. Människans ställningstaganden gentemot till synes enkla saker såsom godis, märkeskläder, barnen i Afrika och antikrundan är också baserade på ideologiska uppfattningar. De kan vara att godis är tröst, att märkeskläder är till för dem med dåligt självförtroende, att barnen i Afrika är var mans ansvar, eller att antikrundan är en yttring av samhällets fördärvande hunger efter pengar och materialistisk upphöjelse.

Beroende på vilka värderingar vi har, vilken ideologi vi står på, så kommer olika typer av handlingar att verka olika rationella. Ta, till exempel, en som anser att djurens mångfald och fortskridande är mer betydelsefullt än något annat. Denne kommer antagligen inte att tveka inför att utföra demonstrationer, sabotage, och kanske ren terroristverksamhet för att bevara djurarterna. Dåd som att förhindra politiska processer eller fysiskt stoppa djurförsök är tänkbara medel för att uppnå dennes ideal. Men någon helt annan, vilken vigt sitt liv för att rädda en älskad från en sjukdom, skulle nog se till exempel djurförsök som ett litet offer för hoppet om att nå sin dröm om den älskades bot. Rätt och fel beror på vad vi väljer att tro är av betydelse. Vi strävar alla efter att förstå, framåtskrida och förverkliga. Vi tror alla att vi är rationella.

Kristusstaty, Temple Square, Salt Lake City, Utah

Varför behöver vi religion? För att vi alla behöver förhålla oss på något sätt till den värld vi lever i. Vi behöver alla avgöra vad i den som är av verklig betydelse. Varför behöver vi religionsfrihet? För att vi behöver frihet att tänka, tycka, värdera och uppskatta den värld vi lever i på vad sätt vi tror och önskar. För mig så är grunden till religionsfrihet tron på var människas förmåga att själv finna stigen till lycka, vare sig den stigen leder en genom dop och konfirmation eller säsongskort och slutspel, eller kanske båda två eller något helt annat.

Frihetens baksida

Det finns dock ett problem med frihet, vilket jag tror få har missat. De värderingar vi har står i motsats till andra människors värderingar. Precis som människor väljer att ge till de behövande och undervisa de okunniga så väljer andra att ljuga, stjäla, förtrycka och kanske till och med mörda. Hur bör man förhålla sig till det? Det finns ett förhållningssätt, vilket jag förespråkar, som kanske bäst bör beskrivas som en elegant kompromiss. Det innebär att varje individ accepterar att hennes ideal skiljer sig från andras, och ger dem rätten att tro och agera som de vill. Rätt att agera med ett undantag! De får inte handla på ett sätt som mer direkt begränsar någon annan persons frihet. Ideologier såsom rätt till sitt liv, äganderätt, rätt till uttryck med några andra utgör grunden för detta tänkande. Det spelar inte någon roll vilken gud någon tror eller inte tror på, eller hur denne tror gudomen bäst dyrkas, så länge som hon accepterar andra människors rätt till liv och frihet.

Risken med demokrati

De två ämnena ideologi och politik börjar närma sig. Vilken ideologi utgör grunden för politiken i samhället? I en stat, oavsett stadsskick, så utgör statens konstitution, eller grundlag, de grundläggande ideologiska uppfattningar som definierar hur människor i staten bör förhålla sig till varandra. Konstitutionens syfte kommer att variera beroende på de styrandes värderingar. I ett demokratiskt samhälle så styr folkets röster, vilka tar staten i den ideologiska riktning de önskar. De olika partierna folket röstar på bjuder alla på olika förslag på hur grundlagen bör tolkas och tillämpas. De partier med större inflytande kan stifta lagar och agera gentemot samhället i enlighet med sina egna agendor, vilka då förhoppningsvis motsvaras av deras röster.

I det fall de ledande partierna arbetar fram en reglerande och interventionistisk politik som växer utöver det minimikrav av värderingar som vi av nödvändighet måste dela för att kunna leva tillsammans, som jag tidigare nämnde, så kommer staten naturligen att ta en mer dominant ideologisk riktning. Den riktning staten tar kommer i sin natur att främja vissa människor och stävja andra, eftersom vi alla anser olika saker vara av betydelse. Ofta motiveras statliga regleringar och åtaganden med att de görs för samhällets bästa, men vissa gynnas och andra missgynnas. Ett demokratiskt samhälle ger majoriteten rätt att beröva minoritetens frihet, om majoriteten så önskar.

Staten Sverige

Plenisalen, Sveriges riksdag

Vi lever idag i ett land där nysvenskar ska integreras, där ett rikt kulturliv uppfattas vara en mänsklig rättighet, där statens skola och undervisning är helt obligatorisk och propagerar för vad bäst staten vill, där moms reglerar vad vi borde och inte borde köpa, där styrränta och bankregleringar avgör hur mycket vi borde låna och spendera, där mödrar inte bör stanna hemma med sina barn eftersom de med sitt arbete förväntas bidra till det som upplevs vara samhällets bästa.

Staten i Sverige är stor och mäktig. Den har vuxit långt över de grundläggande värderingar som en fri stat behöver. Men, som någon kanske kan tycka, är det inte en trygghet att ha en stat som värnar om de flesta, som sätter folk på plats som tänker och agerar hur som helst? Det är det kanske. Men det är också, inte minst, en oerhört minskad frihet och en begränsning av mångfalden, vilken är grunden till vårt ekonomiska och intellektuella framåtskridande. Religiös och ideologisk frihet är grunden för ett samhälle där du är fri att välja din egen väg till lycka, oavsett vad det är du tror eller inte tror på. Kravet, eller kompromissen, är dock att du kan acceptera och leva med att andra människor inte tänker och tycker som du gör.

Hur mycket av din och min frihet är du beredd att betala för den dyrköpta tryggheten?

HAX om EU

EU – Skyddad verkstad

Först ut var en utav anordnarna för helgen, Henrik Alexandersson som jobbar för Piratpartiet i Europa Parlamentet och ett känt namn inom Svenska blogg- och liberala kretsar. Fokuset för anförandet låg på den byråkrati EU består av mer än den politik som förs och vi fick bland annat veta att: EU inför 2.000 nya lagar och regler per år och att varje EU parlamentariker får, utöver sin lön, 3.000 kronor extra (i traktamente) om dagen bara för att gå till jobbet.

Det frihetliga valet – Liberala partiets roll i samhället

Daniel Fjällström presenterar Liberala partiet

Efter detta mycket intressanta anförande var det Liberala partiets egen Daniel Fjällström tur att äntra scenen för att presentera oss. Daniel ger en kort introduktion till Liberala partiets historia och den klassiska liberalismen vårt partiprogram är baserat på.

Efter det gick han igenom lite vanliga frågor som ofta uppkommer när vi ska förklara syftet med vårt parti för liberaler. Daniel förklarade bland annat att anledningen till att man inte kan blanda socialliberalsim och liberalism i huvudsak beror på att de båda ideologierna har helt väsensskilda mål. När vi liberaler strävar efter frihet för alla så strävar socialliberaler efter jämlikhet precis som alla andra partier med en grund i socialismen. Han gick även igenom varför parti arbete också är opinionsbildning och varför man som parti når ut till en annan typ av publik än de klassiska opinionsbildarna. Daniel förklarade även vår syn på kompromisser och gick in på skillnaden mellan att kompromissa med sin politik i partiprogrammet för att vinna makt och att göra kompromisser när man väl sitter vid förhandlingsbordet med andra politiska partier. Många hävdar gärna att vi inte kan komma någonstans eftersom vi inte är intresserade av att kompromissa med vår ideologi. Men då har man inte förstått vad en kompromiss är, en kompromiss är inget man gör med sig själv utan något man gör för att komma överens med någon annan. Börjar man kompromissa med sin egen övertygelse har man snart ingen övertygelse kvar. Utöver det pratade Daniel om varför varför en röst på Liberala partiet aldrig kan vara bortkastad samt varför det är bortkastad tid att jobba för liberalism inom de borgliga partierna.

Detta avslutade första dagen och det bjöds på god mat och trevliga diskussioner långt in på småtimmarna.

Hur radikal antikapitalism har berikat kapitalismen

Dag två inleddes av författaren och debbatören Mattias Svenssons (författare av Glädjedödarna: en bok om förmynderi) föreläsning ”Hur radikal antikapitalism har berikat kapitalismen”. Mattias Svensson, som för övrigt är känd för att vara Miljöpartist, pratade om någon som vi inom Liberala partiet har menat på länge att vänstern och antikapitalister ofta har rätt med sina problembeskrivningar, men att deras lösningar inte stämmer överens med de värderingar vi liberaler för.

Det diskuterades även att det finns alternativ att hitta punkter som liberaler kan samarbeta med folk från andra håll inom den politiska sektorn. Detta bottnar väl i att han själv kallar sig liberal med verkar inom Miljöpartiet.

Fredligt samförstånd

Ett annat alternativ för liberaler att samarbeta är via tankesmedjor, och Ludwig von Mises institutet är ett exempel och dess ordförande Joakim Fagerström höll ett intressant föredrag om hur ”frihetsrörelsen måste bli bättre på att marknadsföra sin produkt.” ”Ska du sälja en produkt måste du sälja den på olika sätt till olika målgrupper.”

Klaus Bernpaintner om ekonomiska skolor

Österrikisk ekonomi

Något som samlar många liberaler är den Österrikisk ekonomi, något som Klaus Bernpaintner gick igenom grundligt, och några av de saker som diskuterades var om “den kausal-realistiska marginalist-subjektivistiska ekonomins fader” Carl Menger, hur “ekonomi är en socialvetenskap inte en naturvetenskap”, och att “alla centralbanker är födda i synd, och de ställer alltid till med elände”. En väldigt intressant presentation, men de flesta närvarande var nog väldigt pålästa på ämnet och Klaus kunde ha presenterat något sätt att försöka förmedla denna ekonomiska syn utanför sommarseminariets deltagare.

En liberal valsedel 2014?

Sist ut på lördagkvällen var en utav Liberaldemokraternas grundare, artisten, och författaren Alexander Bard som inleder med att säga att han är smartare än du. Han säger även att han inte vill stå och prata själv utan vill öppna en dialog med de som sitter och lyssnar. Bard ägnar dock den tid han blivit tilldelad plus lite till att mala på själv. Titeln för föredraget var “En liberal valsedel 2014”, och de sista 30 minuterna av sitt föredrag ägnade han åt just detta.

Alexander Bard om hur han är pragmatiker, inte liberal

Det är många som undrar vart Liberaldemoktraterna är på väg, och efter Bards föredrag under lördag kvällen hade inte många frågor klarats upp mer än att Bard själv väntar på hur det går i Centerpartiets pågående partiledarval. Om Annie Lööf blir ny pariledare anser Bard att Liberaldemokraterna ska verka inom Centerpartiet istället för att bygga upp ett eget parti.

Det nya riket – om religion, ideologi och politiska utopier

Sist ut som talare på sommarseminariet var Stig-Björn Ljunggren, känd från bland annat Filip & Fredriks TV-program Boston Tea Party. Detta anförande blev lite mer filosofiinriktat och Stig-Björn diskuterade likheter mellan religion och politiska ideologiernas grundtankar.

Sammanfattande tankar

Efter att ha lyssnat på många intressanta föredrag återstår det dock en tanke. Vad är det bästa alternativet till att förmedla ett liberalt budskap? Är det att bilda eget parti, verka inom de existerande partierna, eller helt enkelt att bara bilda opinion och beskåda politiken utifrån och bilda tankesmedjor. Vi i Liberala partiet står fast vid att politik bäst byggs via partiverksamhet, inte att verka inom andra partier då man kan bli tvungen att kompromissa om vissa grundvärderingar för att kunna för igenom något annat. Vi tror på långsiktiga mål, och som Henrik Alexandersson själv säger: “Liberala partiet är jävligt principfast och det enda hederliga alternativet att rösta på.”

Vi börjar komma på plats.

För mig personligen var detta min första kampanj med Liberala partiet och jag var både nervös och väldigt förväntansfull hur det hela skulle sluta. Jag har ett långt förflutet inom ett utav allianspartierna och har haft en hel del annan kampanjerfarenhet, men att komma med något nytt otestat till en ny stad är aldrig lätt, man vet aldrig hur folk reagerar. Jag skulle dock snabbt inse att Strängnäs borna faktiskt var öppna för något nytt.

Tummen upp för frihet

Lite förseningar blev det, alla väderleksrapporter fram till och med fredag kväll hade utlovat solsken under lördag förmiddag. Detta blev tyvärr inte fallet och vi blev tvungna att lägga om våran strategi och snabbt anpassa oss efter vädret. 45 minuter senare hade vi inhandlat partytält, bord, och två stolar och vi var redo att börja prata med människorna.

Många var väldigt intresserade

Med en slogan så simpel och stilren som “Vi står frihet” och chokladmynt fick vi snabbt en del intresserade människor och den politik som vi presenterade verkade inte så främmande som de kanske trodde i första början. Vi diskuterade allt mellan avvecklandet av apoteksmonopolet, till hemskolning, till valfrihet inom äldreomsorgen. Den respons som vi fick var väldigt positiv och det var fler som tyckte att det var bra att Liberala partiet faktiskt finns, även om de inte håller med oss i alla frågor.

Prata valutapolitik med oss

Även om vi inte lyckades rekrytera någon ny medlem är vi i Liberala partiet väldigt nöjda med dagen i Strängnäs. Vi pratade med folk som uppskattade det vi gjorde, och fick en hel del uppmärksamhet. Även folk från andra partiet kom upp och pratade med oss och tyckte att den ideologi vi förespråkar saknas inom de etablerade partierna idag, vilket är ett gott tecken på att det vi gör faktiskt är värt att göra.

Prideflaggan

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid ett ofta förekommande påstående i samband med Pridefestivalen; nämligen att Pridefestivalen är normkritisk. Inom politik och samhällsvetenskaper är det idag mycket fint och korrekt att vara normkritisk. Men vad innebär då normkritik, och är det något som vi liberalpartister kan ta till oss? Eller är det faktiskt så att vi redan är de största normkritikerna?

Lite enkelt kan man förklara normkritik som ett teoretiskt redskap där man inte fokuserar på det avvikande utan istället fokusera på de normer och maktstrukturer som gör att dessa personer uppfattas som just avvikare och de konsekvenser som kommer av denna obalans.

Nästan alltid appliceras normkritiken på kön, klass, etnicitet eller sexuell läggning. Det finns fyra fokusområden för normkritik:

• Synliggöra normer. Det viktigaste för normkritik är att synliggöra de normer som styr våra föreställningar och värderingar.
• Ifrågasätta normer. Steget efter att ha synliggjort normer är att ifrågasätta dem på grund av deras konsekvenser.
• Synliggöra de privilegier som normen innebär.
• Granska egen position. Det är viktigt att syna och granska sig själv.

Hur kan då vi liberalpartister använda normkritiken? Jo, genom att vända den mot den absolut mest segmenterade normen i samhället – den demokratiska välfärdsstaten.

I otaliga politiska debatter har jag efter stark kritik av välfärdsstaten mötts av; ”Om du inte gillar välfärdsstaten, så kan du flytta”. Jag vill påstå att ingen från riksdagspartierna skulle möta den typen av ”argument”, helt enkelt för att de stödjer den demokratiska välfärdsstaten – de är en del av normen. Det vi gör, är att ifrågasätta den normen på såväl etiska som konsekvensmässiga grunder. Vi ifrågasätter det nuvarande systemet, och blir därmed hänvisade ut ur landet.

Jag tror att när vi bli ännu bättre på att synliggöra de privilegier som den demokratiska välfärdsstaten innebär, för politiker, storföretag och intressegrupper, så kommer våra idéer bli mer intressanta för en större grupp människor.

Som parti måste vi visa att en liberal nattväktarstat, är så nära en ren meritokrati vi någonsin kan komma. Grupper som genom lagar, seder och traditioner har varit förbisedda och förtryckta, kommer självfallet att ha mest att tjäna på en meritokrati, på en liberal nattväktarstat.

Vi måste här visa på att normen, välfärdsstaten, inte är räddningen för till exempel kvinnor, invandrare, fattiga och homosexuella. Vi måste genom empiriska exempel, visa på hur staten genom lagar har upprätthållit vissa gruppers makt på bekostnad av andra, och att fri marknadskapitalism är den enda vägen att gå om alla individer ska kunna få utveckla sig själva, och konkurrera utifrån sina individuella egenskaper, inte baserat på vilken grupp individen råkar tillhöra.

Genom att ifrågasätta den demokratiska välfärdsstaten och allt som följer av den, så kommer vi att ifrågasätta det fundament som det svenska samhället vilar på. Vi kommer ses som oerhört besvärande och vi kommer förmodligen avfärdas som tokdårar. Men som Sveriges enda seriösa normkritiska parti, är det vår uppgift att vara besvärande tokdårar. Vem vet, en dag kanske det är friheten som är normen?

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Vi liberaler bör applådera dessa tillfällen för det illustrerar hur absurt systemet verkligen är. Gudmundson och Ohlsson har förmodligen aldrig reflekterat över det djupt omoraliska i att mina pengar ska gå till organisationer jag inte alls sympatiserar med (såsom politiska partier). Men nu när pengarna, på god demokratisk väg, även går till religiösa fanatiker så sker en reaktion. Den korrekta slutsatsen att dra vore att säga att inga skattemedel överhuvudtaget ska gå till några organisationer. Skattemedel ska användas till statens enda legitima uppgifter; beskydda medborgarnas liv, frihet och egendom. Men att hävda det är att hävda individers absoluta rätt till dessa. En om något, odemokratisk tanke.

Den svenska traditionen att genom långa, sega och utdragna förhandlingar hävda sin rätt går tillbaka till vikingatid. Redan då träffades människor på tinget för att lösa problem och förhandla. Traditionen att hålla ting fortsatte under medeltiden. Under medeltiden levde många europeiska bönder som halvslavar under sina feodalherrar. Så var inte fallet i Sverige. Den svenska bonden, odalmannen, som han kom att kallas var aldrig livegen utan ägde sin jord och hade en absolut rätt till den. Kungar, adel och präster hade förvisso rätt att ta ut skatt, men även denna skatt var begränsad genom lag och tradition. Om en svensk bonde ansåg sig orättvist behandlad kunde han presentera sin sak på tinget, och få det dömt till sin favör.

Under medeltidens alla maktkamper så spelade alltid bönderna en avgörande roll. Ingen storman kunde aspirera på makten utan att ha böndernas stöd, och när en kung väl var vald så måste han rida runt även till bönderna och lova att beskydda dem och upprätthålla lagen. Det var en så kallad Eriksgata, och först då var han att betrakta som kung.

På 1500-talet ersattes tingen med en riksdag. Sverige var ett av de första länderna i Europa med en riksdag, och självfallet var den svenska bonden representerad där. Det är lätt att tro att bönderna var dumma och okunniga, men inget kunde vara längre från sanningen. Den svenska bonden var kunnig i lagen och väl medveten om sina urgamla rättigheter. Det var också genom förhandlingar och diplomati som renässansfurstarna kunde upprätthålla sin maktposition i Sverige. Genom att visa respekt för böndernas urgamla rättigheter kunde en stabil maktposition byggas. Karl XII lär ha sagt följande om de svenska böndernas självständighet:

“En rysk storfurste kan häktas av tsaren och piskas utan att han kan göra något till sitt försvar. En fransk hertig kan av konungen behandlas på samma sätt. Men om en svensk skattebonde fullgjort sina lagliga skyldigheter, kan konungen inte kröka ett hår på hans huvud. Så vill jag då hellre vara skattebonde i Sverige än storfurste i Ryssland eller hertig i Frankrike”.

Sverige har under sin långa historia varit förhållandevis förskonat från blodiga revolutioner. Det är istället genom förhandlingar vi har hävdat vår rätt och självständighet gentemot överheten. Accepterandet av dessa rättigheter har inneburit en betydligt mer flexibel monarki än i många andra länder. Det kan vara en av anledningarna till att vi fortfarande är en monarki. Vi kan dra många paralleller till England och deras Magna Carta som har begränsat kungamakten.

Vi kan även se hur förhandlandet som metod användes av arbetarrörelsen i början av förra seklet. Vi hade ingen blodig socialistisk revolution i Sverige. Istället var det vid förhandlingsbordet som arbetarrörelsens landvinningar gjordes.

Självständighet och frihet genom förhandlingar – det är ett svenskt kulturarv vi kan känna stolthet över och finna inspiration från. Det är den historien vi ska minnas idag på vår nationaldag. Inte kungarnas och militarismens historia, utan en historia om självständighet gentemot adel, präster, kungar och politiker.

Jag vill önska er alla en riktigt fri och härlig nationaldag!

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Ron Paul

Jerlerups argumentation följer den linje som vi har vant oss komma från liberaldemokrater. I detta blogginlägg ska jag dissekera, dekonstruera och vederlägga Jerlerups påståenden och premisser. Jag kommer att visa hur Jerlerup har fel, såväl idéhistoriskt som i de enskilda sakfrågorna.

Låt oss börja idéhistoriskt och fastslå att Jerlerups blogginlägg är fullständigt kontextlöst! Med andra ord, Jerlerup svänger sig med uttryck som han själv inte förstår. Han uppfattar inte de nyansskillnader i terminologi som existerar mellan USA och Europa. Vi måste först förstå begreppen ”liberal”, ”konservativ” och ”libertarian”, samt sätta dem i en korrekt socio-historisk kontext för att göra en korrekt analys. Jerlerup saknar denna kunskap, och hans analys blir därmed lika ytlig som den politik han företräder. Till att börja med så måste vi definiera var Ron Paul befinner sig politiskt och ideologiskt, i ett historiskt och kulturellt perspektiv. Ron Paul tillhör vad man i USA brukar kalla ”Old Right”, vilket var en politisk och filosofisk rörelse som motsatte sig Roosevelts New Deal samt USA:s intervention i första och andra världskriget. Den så kallade ”America First-rörelsen” var starkt influerad av den icke-interventionistiska utrikespolitiken som förespråkades av personer kopplade till ”Old Right”. Det var inte bara republikanerna som hade Old Right-sympatisörer, utan även demokraterna. ”Old Right” stod för fri marknadskapitalism, individuella friheter, en decentraliserad statsmakt och en icke-interventionistisk utrikespolitik, allt baserat på klassiskt liberala principer.

Under 1920-talet i USA började liberaler och liberalism alltmer kopplas samman med etatism (ungefär som i dagens Sverige). Medan konservatism i Europa kopplades till adelns rätt till sina urgamla privilegier (vilket är kopplingen Jerlerup gör) så började konservatism i USA nu kopplas till viljan att bevara, eller ”konservera” frihet. Detta är en av nyanserna som Jerlerup inte ser eller förstår. Vad som skall bevaras skiljer sig oerhört mycket från land till land. Då den amerikanska självständighetsförklaringen baseras på klassiskt liberala principer, följer det logiskt att en konservativ i USA vill bevara dessa principer. En konservativ i Sverige vill bevara något annat, och en konservativ i Iran vill bevara ytterligare något annat. Den konservativa rörelsen i USA är oerhört differentierad och innehåller en mängd olika subgrupper. Men lite förenklat så kan man säga att dagens konservativa rörelse består av tre stora grupper: Det är religiösa konservativa, eller den religiösa högern, som de även kallas. Den gruppen blev särskilt inflytelserik i det republikanska partiet under Ronald Reagan och ledde till en schism mellan Reagan och Barry Goldwater som ansåg att de människorna inte hade något i den konservativa rörelsen att göra. Jag ska senare återkomma till Goldwater som en såväl konservativ, som libertariansk (klassiskt liberal) ikon. Den andra stora gruppen inom den konservativa rörelsen är den neo-konservativa falangen. Det är en grupp som ideologiskt befinner sig långt ute på den progressiva vänsterkanten. De är starka etatister, och deras främsta kännetecken är den hyperaggressiva militarism de förespråkar. Den tredje falangen är de personer kopplade till libertarianism och/eller old right-konservatism.

Som vi kan se är konceptet ”konservativ” mycket komplicerat och kan snarare ses som ett samlingsnamn på olika grupper som (oftast) delar vissa grundvärderingar. Även libertarianism är att betrakta som ett samlingsnamn. Den libertarianska rörelsen rymmer såväl Old Right-konservativa, minarkister och anarkister, samt alla subgrupper kopplade till dessa termer. Det finns även Old Right-konservativa (som Pat Buchanan) som inte är libertarianer.

Den stora splitten mellan libertarianer och konservativa skedde under 1960-talet. Den konservativa rörelsen leddes nu av det som kom att kallas ”New Right”. En term som användes för att skilja dem från deras föregångare i ”Old Right”. Det som framförallt skilde grupperna åt var deras syn på utrikespolitik. Där ”Old Right” förespråkade en icke-interventionistisk utrikespolitik, ville ”New Right” föra en mer interventionistisk politik för att bekämpa kommunismen globalt. Under 60-talets Vietnamkrig lämnade många libertarianer det republikanska partiet på grund av vad de såg som en ökad militarism och etatism inom partiet. 1971 grundades Libertarian Party, som är USA tredje största parti.

Vad leder då denna historiska bakgrund fram till? Den visar på att verkligheten är betydligt mer komplicerad än vad Jerlerup vill göra gällande. I en amerikansk kontext går det inte att helt skilja konservatism-libertarianism-klassisk liberalism åt. De är förenade med varandra. En oerhört viktig förgrundsgestalt för den moderna konservativa rörelsen i USA är Arizonasenatorn Barry Goldwater. Hans bok The Conscience of a Conservative definierar i mångt och mycket den moderna konservativa rörelsen. I boken skriver han följande:

“I have little interest in streamlining government or in making it more efficient, for I mean to reduce its size. I do not undertake to promote welfare, for I propose to extend freedom. My aim is not to pass laws, but to repeal them. It is not to inaugurate new programs, but to cancel old ones that do violence to the Constitution, or that have failed their purpose, or that impose on the people an unwarranted financial burden. I will not attempt to discover whether legislation is “needed” before I have first determined whether it is constitutionally permissible. And if I should later be attacked for neglecting my constituents’ “interests,” I shall reply that I was informed that their main interest is liberty and that in that cause I am doing the very best I can.”

Barry Goldwater 1962

Denna passage i boken har citerats otaliga gånger av såväl konservativa politiker och aktivister som libertarianer. Det är grunden för vad den konservativa rörelsen står för. Det är även något som alla klassiska liberaler i Sverige kan skriva under på. Kanske även ett fåtal liberaldemokrater?

Goldwater ansågs vara den mest konservativa politikern i senaten under hans tid, och fick smeknamnet ”Mr Conservative”. Men det råder heller ingen tvekan om att Goldwater var en libertarian och var en av de främsta motståndarna till den religiösa högerns inflytande på det republikanska partiet. Goldwater var själv kristen men förstod vikten av att skilja på politik och religion.

Den ideologiska arvtagaren till Barry Goldwater var Ronald Reagan. Hans syn på konservatism kontra libertarianism uttryckte han som följande:

”I believe the very heart and soul of conservatism is libertarianism”.

Som vi vet svek tyvärr Reagan många av sina konservativa och libertarianska principer. Det vi tydligt kan se är att termer som konservativ, libertarian och klassisk liberal är alltför komplicerade för att användas så som Jerlerup gör. Han försöker dissekera Ron Pauls ideologi med en bensåg, när han egentligen behöver använda en skalpell.

Jag vill här även ta upp konceptet ”konstitutionalism”. Som vi alla känner till är Dr Paul en strikt konstitutionalist. Med andra ord så tar han den ed han har svurit på allvar, att upprätthålla och beskydda den amerikanska konstitutionen. Utifrån en svensk kontext kan därför många av Dr Pauls ställningstaganden te sig lite underliga, vilket jag kommer illustrera och förklara när jag går in på Jerlerups sakargument mot Dr Paul.

Efter denna idéhistoriska bakgrund, så är det dags att vederlägga Jerlerups så kallade argument för att klassiska liberaler inte bör stödja Dr Paul. Jerlerup börjar med följande påstående:

”Det fanns liberaler som försvarade slaveriet på 1850-talet. Sättet de resonerade var så här. Att USA:s regering ska förbjuda slaveri är okonstitutionellt och oliberalt och är att påtvinga folk åsikten att slaveri är fel. Istället ska vi behålla lagarna som de är (och lagen tillät slaveri = man behöll slaveriet) och låta delstaterna bestämma om man ska ha slaveri i delstaten eller inte.
När jag läser vad ”libertarianen”, och presidentkandidaten, Ron Paul ser jag exakt samma hyckleri.”

Det är ett intressant påstående av Jerlerup. Att det fanns personer som försvarade slaveri vet vi. Vi vet även att det fanns personer som försvarade det konstitutionellt, utifrån det tionde tillägget. Den mest berömda var John C. Calhoun som sedermera blev vicepresident under John Quincy Adams. Calhouns ideologi och politik förändrades mycket under hans liv, men att påstå att han och hans supportrar var liberaler, torde vara att dra liberal-begreppet väl långt. Även för en liberaldemokrat.

Ron Paul i Iowa 2011

Jerlerups första angrepp på Dr Paul gäller hans syn på äktenskap. Dr Paul stödjer den så kallade ”Defense of Marriage Act” (DOMA). Men frågan är varför Dr Paul stödjer den typen av lagstiftning? Anledningen är att DOMA tillåter de olika delstaterna att definiera äktenskap på olika sätt. Om South Carolina vill definiera det på ett sätt så kan de göra det. Om New Hampshire vill definiera det på ett annat sätt har de rätt att göra det. DOMA fråntar den federala statens möjlighet att centralt definiera äktenskap för alla delstater. Huruvida det här är rätt väg att gå, är jag osäker på. Jag är inte heller säker på att jag delar Dr Pauls ställningstagande i denna fråga. Men hans position är konstitutionell och det är viktigt att förstå nyanserna. Något som Jerlerup inte gör.

Jerlerups andra kritik mot Dr Paul gäller såklart frågan om abort. Återigen missförstår Jerlerup Dr Pauls position och missar de kulturella skillnaderna mellan Sverige och USA. I Sverige må denna fråga vara avgjord bland klassiska liberaler, men bland libertarianer i USA är det en mycket öppen fråga. Det hela kokar ner till om vi ska definiera fostret som en levande människa eller inte. Återigen delar jag inte Dr Pauls syn i frågan, men den intellektuella lathet Jerlerup uppvisar i frågan förtjänar bara förakt. Dr Pauls position är att domstolsbeslutet Row vs Wade från 1973, som fastslår att kvinnors rätt till abort ska garanteras i alla delstater, bör upphävas. Dr Paul menar att domstolsbeslutet är okonstitutionellt, då det inte finns något i den amerikanska konstitutionen som delegerar sådana frågor till den federala regeringen, utan bör därför lösas i de enskilda delstaterna. Även om abort definierades som mord, vore det inte en federal fråga, eftersom mord inte är ett federalt brott. Det handlar återigen om nyanser som Jerlerup och hans gelikar inte förstår.

Jerlerups tredje, och förmodligen mest pinsamma attack på Dr Paul är hans koppling till Tea Party-rörelsen. Jerlerup skriver följande om Tea Party-rörelsen:

”Tea party rörelsen är den konservativa rörelse om vunnit terräng i USA de sista åren. En rörelse som vill att stater och delstater ska förbjuda vissa omoraliska saker (som abort och homosexualitet) och försvara USA som kristen nation”.

Ge mig frihet ... inte skuld!

Det är särskilt den sista mening som är intressant. Är det verkligen av de anledningarna som Tea Party-rörelsen uppstod? Är det frågorna som förenar Tea Party-aktivister? Vet Jerlerup överhuvudtaget någonting om Tea Party-rörelsen? Som jag har visat förstår han inte begreppen han slänger sig med. Att då tro att han kan förstå Tea Party-rörelsen blir naturligtvis självuteslutande. Att Ron Paul är en del av Tea Party-rörelsen är självklart, då det första Tea Party-mötet hölls 2007 som en så kallad Money Bomb till minne av Boston Tea Party. Gräsrotsrörelsen som uppstod kring Dr Paul anordnade den självmant och samlade in pengar för hans presidentkampanj. Den nuvarande Tea Party-rörelsen har sin grund här. Tea Party-rörelsen är en komplicerad hybrid mellan libertarianer och mer socialt konservativa. Deras åsikter skiljer sig i många frågor, men det som förenar dem är en ärlig och uppriktig oro för den amerikanska ekonomin, statsskulden och budgetunderskotten. Samt ett förakt för det politiska etablissemanget i bägge partier som har drivit USA till ruinens brant. Det är med andra ord ekonomiska frågor som förenar aktivisterna i Tea Party-rörelsen, inte livsstilsfrågor. Men då ekonomi ligger utanför den liberaldemokratiska referensramen är det här självfallet inte något Jerlerup kan ta till sig. Tea Party-rörelsen har ingen enhetlig policy eller ideologi. Det finns inte en enhetlig syn på abort eller homosexualitet inom Tea Party-rörelsen. Märk väl, att det är Jerlerup som definierar abort och homosexualitet som omoraliskt. Det förefaller som om det är Jerlerups moraliska kompass som är trasig. Han skriver även följande:

”Ron Paul är en av Tea Party-rörelsens ledare. […] Han ser sig själv dessutom som en del av den. (Hans senaste bok heter ”Tea Party goes to Washington”.)

Att Ron inofficiellt är en av Tea Party-rörelsen ledare tror jag ingen motsäger. Han har även kallats Tea Party-rörelsens Gudfader. Men citatet illustrerar även Jerlerups intellektuella ohederlighet och/eller lathet. Boken han nämner är skriven av RAND Paul, Ron Pauls son. Något som vem som helst som kan läsa innantill skulle upptäcka. Men eftersom Jerlerup inte är intresserad av att förstå Ron Paul, Rand Paul eller Tea Party-rörelsen så är det inte intressant för honom. Jag vill dock rekommendera Jerlerup att läsa mitt blogginlägg om Rand Paul, såväl som boken The Tea Party Goes to Washington.

Sammanfattningsvis så tror jag att Ron Paul är oerhört stolt över att ses som gudfadern till den rörelse som har försökt rensa upp i det träsk som Washington DC är beläget på. Att liberaldemokratiska etatister inte förstår det här, torde heller inte förvåna någon.

Jerlerup fortsätter sitt agiterade med följande påstående:

”Så ta en funderare vad som kommer att hända med Ron Paul vid makten, då USA:s regering förklarar att äktenskap bara är mellan man och kvinna och tillåter delstaterna att göra vad fan de vill i homosexfrågan. Vad händer då Ron Pauls homofoba moralister tar över makten i nån delstat och driver igenom strängare lagar MOT homosexualitet?”

Jag tycker det här citatet illustrerar Jerlerups totala brist på förståelse för det amerikanska politiska systemet. Till att börja med, till skillnad från de flesta andra, så kandiderar Dr Paul till att bli USA:s president, inte dess kejsare eller diktator. En presidents makt är mycket begränsad enligt konstitutionen. Vidare är det kongressen, inte presidenten, som skriver lagar. Som jag tidigare har förklarat skulle DOMA även låta delstaterna själva definiera vad äktenskap är. Det är långtifrån perfekt. Äktenskap bör optimalt sett definieras enbart av de inblandande. Inte tredje part. Men med Jerlerups syn, så kan ingen delstat låta homosexuella gifta sig, då han vill att den federala staten ska bestämma det. Exakt vad Jerlerup sedan menar med att delstater ska få ”göra vad fan de vill i homosexfrågan”, eller vad han menar med ”strängare lagar mot homosexualitet” är lika osäkert och svävande som allt annat han skriver. Det är dock tydligt att han utgår från en unken form av kollektivism, där homosexuella har specifika behov och rättigheter. Inte som individer, utan som den sexualitet han definierar dem utifrån. Jerlerups historielöshet gör att han oroar sig i onödan. Om han skymtar Jim Crow-lagar för homosexuella bör han vara medveten om att sådana lagar i sig är okonstitutionella och där och då skulle den federala staten fylla en klar funktion genom att slå ner på sådana lagar.

Jerlerups sista attack är den gamla vanliga ”guilt by association”. Tyvärr är det sant att vissa konspiratoriska och rasistiska individer har dragits till Dr Pauls kampanjer i och med att de delar hans syn på den federala statens storlek. Hade Jerlerup varit en hederlig debattör hade han låtit Dr Pauls åsikter stå för sig själv, inte åsikterna hos vissa människor som röstar på honom. Men då vi vet att så inte är fallet, så är denna typ av logiska felslut att vänta sig.

Jerlerup avstår även från att överhuvudtaget ta upp varför klassiska liberaler beundrar och stödjer Ron Paul. Jag tror att det i många fall handlar om att Jerlerup som liberaldemokrat, inte riktigt förstår de här frågorna. Men låt oss för sakens skull illustrera varför Ron Paul är den kandidat alla klassiska liberaler bör stödja:

• Ron Paul har aldrig röstat för höjda skatter
• Ron Paul har aldrig röstat för en ofinansierad budget
• Ron Paul röstade emot The Patriot Act
• Ron Paul röstade emot The Real ID Act
• Ron Paul vill upphäva War on Drugs
• Ron Paul röstade emot kriget i Irak och har röstat emot all finansiering av kriget i Irak
• Ron Paul röstade emot TARP
• Ron Paul har aldrig röstat för federala restriktioner på rätten att äga och bära vapen
• Ron Paul har aldrig röstat för att utöka presidentens makt
• Ron Paul röstade emot Obamacare
• Ron Paul röstade emot No Child Left Behind
• Ron Paul vill avskaffa Federal Reserve och reformera valutasystemet
• Ron Paul var den enda politikern som förutsåg den ekonomiska krisen 2007 och som har en lösning på det strukturella problemet
• Ron Paul företräder en icke-interventionistisk utrikespolitik
• Ron Paul är den enda politikern som konsekvent står upp mot den korporativistiska ekonomiska politiken och försvarar fri marknadskapitalism
• Ron Paul har aldrig låtit sig korrumperas och har aldrig kompromissat när det gäller frihet

Av dessa, och många andra, anledningar är Ron Paul det självklara valet för alla som älskar fred och frihet. Att liberaldemokraterna, och dess företrädare, har positionerat sig som ett parti som silar mygg och sväljer kameler har varit uppenbart en längre tid. Torbjörn Jerlerup gör det bara ännu mer uppenbart i sitt pinsamma försök att attackera en man som under hela sitt liv har kämpat för fred och frihet.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala